Västerås - från skolstad till begynnande industristad

En berättelse som spänner över tre sekler: 1600-, 1700- och 1800-talen - av Arne Dybvig
2005. Källförteckning i slutet av artikeln.

Skolstad och handelsstad

Vid slutet av 1600-talet var Västerås en stiftsstad med ca 2000 invånare, som livnärde sig på hantverk, handel och sjöfart. Staden var en betydande utskeppningshamn för koppar och järn från bruken i Bergslagen. Men såsom stiftsstad var Västerås också ett kulturcentrum. Redan på 1400-talet fanns här en domsskola, där man utbildade präster och befattningshavare inom kyrkan. Genom biskopen Johannes Rudbeckius initiativ blev domsskolan 1623 en stiftshögskola bestående av trivialskola, gymnasium och prästseminarium. Djäknarna, som var borgarsöner, prästsöner och bondpojkar från bygderna kring staden, satte sin prägel på stadslivet. Om detta, och om det tidvis hårda livet i skolan, där man ibland "fick ta till karbasen och slå in lärdom och hyfs genom bakdelen", kan man läsa i Rudbeckianska Gymnasiets jubileumsskrift 1923, "Camenæ Arosiensis".

De stora järntransporterna kom till Västerås på vinterföre. I början var det fråga om osmundjärn, som på 1630-talet ersattes av stångjärn och tackjärn. Järnet vägdes vid ankomsten till Västerås, varvid man fick avlägga en avgift, s k vågpengar, som var en väsentlig inkomst för staden. Den övervägande delen av järnet gick sommartid med båt till Stockholm genom Västeråshandlarnas försorg. På returresan fraktades livsmedel till staden och Bergslagen.

Redan vid seklets början hade Stockholm monopol på exporten till utlandet. Västeråshandlarna gav förlag åt bergsmännen och drev handel med stångjärn, andra drev handel med järn som de köpte från mindre bruk. För mellanlagring av järn och andra varor hade handelsmännen sjöbodar i långa rader vid Svartåns utlopp. I regel fick godset fraktas på pråmar till och från fartygen eftersom hamnen var för grund.

Merkantilism och manufakturer

Under 1600-talets andra hälft gör sig merkantilismen sig gällande i svensk förvaltning. En grundidé var att ett land främjar rikedom bäst genom att själv förädla sina råvaror och halvfabrikat och exportera färdiga produkter, och inte importera sådant som man borde kunna tillverka inom landet. Hantverk i all ära, men det behövdes också manufakturer, dvs verkstäder med flera arbetare, specialiserade på olika delar av tillverkningen. Någon nämnvärd maskinell utrustning var i och för sig ingen förutsättning.

Manufakturerna syftade till att minska produktionskostnaderna och höja kvaliteten, ett villkor för export som inte var helt enkelt att uppfylla. I verkligheten blev varorna i många fall dyra och dessutom undermåliga. Det senare torde väl kunna hänföras till avsaknaden av den gamla hantverkskänslan. För att hålla systemet vid liv etablerade staten ett omfattande understödssystem.

Efter en nedgång för manufaktursystemet utfärdade staten en hallordning, en speciell näringslagstiftning utöver de skråanordningar som gällde för hantverket. Hallordningen reglerade villkoren för gesäll eller mästare, arbetsförhållanden, uppsikt över tillverkningen och stämpling av de färdiga varorna. För övervakning av tillverkningen och handläggning av produktionsfrågor, tvister etc inrättades en myndighet, hallrätten, som mellanled mellan företag och statsmakt. Det var ingalunda fråga om fri företagsamhet, utan om statlig styrning och koncessionsgivning.

Manufakturerna gjorde sitt intåg i Västerås i början av 1700-talet. Tobaksindustrin var först ute, och mot seklets mitt blev det aktuellt med textil- och garveriindustri. Två av stadens storhandlare, Abraham Hülphers d ä och Nils Daniel Grau beslutade att satsa på manufakturer.

Abraham Hülphers d ä (1704-1770), fick burskap som handelsman i Västerås 1729. Han blev snart en av stadens största handelsmän med en välsorterad handelsbod, med importerade varor som te, vin, sidentyger, porslin, etc. Han engagerade sig även i Ostindiska Kompaniet. I Västerås uppförde han det byggnadskomplex mellan Stora gatan och Lillån som under senare delen av 1800-talet övertogs av handlaren Carl Boman (Bomanska gården).

Hülphers hade ett stort engagemang i järnhandeln och blev med tiden den största invägaren av järn. För transporterna till Stockholm ägde han tre jakter, med vilka han i retur fraktade varor som spannmål, salt och sill. I hamnen hade han åtta sjöbodar. Han kom att spela en framträdande roll i staden, inte bara inom dess ekonomiska liv, utan även i det politiska. Som förmögen handelsman förvärvade han titeln rådman.

1740 startade Abraham Hülphers ett garveri som drevs med växlande framgång några årtionden. Men Hülphers insåg snart ihåligheten i det statliga subventionssystemet och riskerna med ett för hårt engagemang. Han fick dessutom en besvärlig konkurrent och avvecklade verksamheten.

Abraham Hülphers d y (1734-1798) engagerades i handelsfirman redan som 17-åring, men hade egentligen velat bli vetenskapsman. Han blev både industriledare och vetenskapsman. Förutom att han blev Sveriges första musikhistoriker företog han som topograf långa resor i Sverige, bl a i Dalarna. Där blev han bekant med Anna Christina Grave, dotter till brukspatronen på Fredriksbergs bruk, och hon blev hans hustru. Därmed blev han engagerad i bruket och så småningom dess disponent. Han lämnade faderns firma och tog sig helt an brukets utveckling, men bodde kvar i Västerås. Firmans ledning övertogs av en yngre broder som blev brukets ombud i Västerås.

Nils Daniel Grau och hans spinneri

Grau hade fått privilegium på ett ullspinneri som kom igång 1741, där bl a 15 spinnerskor behövdes, ett projekt fyllt av vedermödor. Denna historia ger en intressant och skrämmande inblick i dåtidens syn på arbetare och deras behandling, och hur merkantilismen sökte reglera arbetslivet och arbetsvillkoren med stöd i tjänstehjonestadgan. Staten reglerade arbetslönerna och till arbetsgivarnas fördel. Arbetstvång gällde. Tjänstehjonestadgan föreskrev bl a hur många barn som fick vara kvar och arbeta på en gård. Resten måste ut och ta tjänst till fastställd lön.

Spinnerskefrågan blev genast ett problem. Kvinnorna kom inte självmant. Grau hade till magistraten ingivit "en förteckning på åtskillige kvinnfolk i staden, som han begär måtte till hans fabrik såsom spinnerskor anses förfallne och reserverade". Han krävde att de skulle uppkallas och förhöras. Men alla infann sig inte, utan några höll sig undan på olika sätt. Här följer några av magistratens beslut:

  • "Emedan ryttaren Gåströms änka är ung och frisk, men haver en gammal moder och ett litet barn, ty bör hon av rådman Grau taga spånad att spinna hemma."
  • · Avskedade båtsmännen Harf och Ranström ålades vid vite 10 d smt att komma till rätten med sina döttrar.
  • Erik Janssons hustru intygade att Peter Blombergs syster tjänar hos henne, och "befriades därför från anspråk".
  • · Tulltjänstemannen Lars Gillströms hustru berättade att hennes dotter blivit "bortsänd" på landet. Modern ålades att "vid vite av 10 d smt infinna sig med dottern på lördag."
  • "Som Johan Kumbles dotter är en ung piga, som modern ej behöver hemma", fann magistraten skäligt, att hon borde spinna vid Graus fabrik, "kunnandes om nätterna ligga hemma att se modern till godo".

Förhören fortsatte ett par år, och ungefär hälften av de förhörda hade pålagts att spinna. Graus fabrik var illa sedd, och Grau fick allt svårare att bemanna sina spinnrockar. Han vände sig till landshövdingen, och resultatet blev att magistraten skulle låta kungöra från predikstolen, "det inhyses hjon och löst folk skola vara förfallne till spånad på Stockholms eller Norrköpings spinnhus", om de ej godvilligt antog spånadsarbete vid Graus fabrik.

Resten av historien ger intryck av desperation. Grau övervägde att slå igen och landshövdingen gjorde sitt yttersta för att rädda fabriken. Han frågar om någon lärt små barn att spinna! I ett förhör inför rådhusrätten efterlyser han om inhysehjonen årligen hålls efter, och om Grau får behörig handräckning, så att de kommer till hans fabrik och arbetar. Borgmästaren försvarar sig med att han flera gånger försökt tillmötesgå Grau. Här ett citat:

"Men emot privilegier, instruktioner och förordningar har magistraten ej kunna taga dottern ifrån modern, som är borgareänka, ej tvinga henne emot deras vilja till spinneriet, ej heller 8-10 års barn, innan de fått lära läsa, ej erhållit grund i deras kristendom förut, och nyligen hava en hop utgamla käringar till 60 à 70 års, som knappast kunnat gå upp före rådhustrapporne varit uppkallade, dem magistraten ej heller kunnat anse tjänliga att gå vid ullrockar och spinna. Herr rådman Grau sade, att han ej heller fått några spinnerskor från landet, ehuru landshövdingen därom utgivit befallningar, utan allenast Malmens dotter. - - De som rymt från Graus fabrik, blivit dömda och undergått straff och fängelse vid vatten och bröd men sedan strax sprungit bort."

1748 lade Grau ned sin fabrik. Ytterligare ett spinneri hade en kort tillvaro i Västerås: Fabrikör Nils Molin fick 1793 kommerskollegii tillstånd att starta ett bomullsspinneri som sysselsatte 22 personer, mest flickor från 8 till 17 år. Spinneriet hann spinna 28 kg garn innan det ett år senare upphörde av brist på arbetare. Spinneriarbete var bland de sämst betalda arbetena, en syssla för den verkliga underklassens barn. Även här var arbetet så illa ansett att man fick ta till tvångskommendering. De välbärgades flickor gick fria, liksom de flickor som hade städslad tjänst.

Grau fick alltså ge upp p g a arbetskraftsbrist, Hülphers d ä på grund av konkurrens. Försök gjordes av andra med en spegelfabrik, barnskofabrik och urfabrik, alla utan framgång. Den ende som utmärkte sig som framgångsrik var Axel Teodard Sundin med sin tobaksfabrik. Därutöver blev manufakturerna i Västerås av ringa betydelse.

Det ovanstående verkar ganska dystert, och dystert hade det varit i Västerås under seklets första hälft, efter den förödande eldsvådan 1714 som lade en stor del av staden i aska. Men staden hämtade sig, låt vara att det huvudsakligen rörde sig om hantverk och köpenskap.

Låt oss lyssna till topografen Abraham Hülphers d y när han 1778 i sin beskrivning av staden uppger följande, återgivet av Sven Drakenberg i hans lilla Västeråskrönika 1942, Västerås genom tiderna:

"Inwånare, små med store sammantagne, äro nu något öfwer 2,600 personer… Nu räknas öfwer 20 öpne Handelsbodar, en del så wäl sorterade, som i någon Stapelstad, och på samma sätt äro Hantwerkerierne så ökade, at här nu träffas med änkor öfwer 100 Werkstäder, af 40 åtskillige Professioner… Här finnas öfwer 20, som egentligen drifwa Cram-, Specerie-, Victualie- och SpanmålsHandel uti öpne Bodar. Andre idka BergslagsHandel, så at antalet af Handlande med Änkor utgör denna tid 40…Seglationen i Mälaren är betydande med Borgerskapets 24 egna Fartyg. …Nämnda tid drifwas allenast 2 Tobaks-Spinnerier, 2 Garfweri-werk, och l Siden- och Linne-Tryckeri. Norr om Staden äro 2:e Mjöl-Qwarnar med 7 par Stenar."

Släkten Hülphers skulle på många andra sätt komma att göra sig gällande i Västerås under några generationer, i både näringslivet och kulturlivet. Under 1800-talets första decennier gick firman sämre. Medan de andra större handelshusen hade kombinerat faktori (filialverksamhet) och reguljär handel, hade huset Hülphers nu ensidigt koncentrerat sig på faktorirörelse. Denna upphörde 1876 när järnvägens ankomst ryckte undan grunden för kommissions- och faktorirörelser. Den Hülpherska eran i näringslivet i Västerås var ute.

1850 fanns i Västerås 3 färgerier, 3 garverier, 1 skeppsvarv, 1 spegelfabrik, 1 tapetmålare, 4 urfabriker. De sysselsatte tillsammans 30 arbetare. Dessutom A T Sundins tobaksfabrik som sysselsatte 45 personer, varav 27 barn. Dess produktionsvärde var större än alla de andra tillsammans.

Landssekreteraren Herman Uddén ger i sina Västeråsminnen följande karaktäristik av människan Axel Teodard Sundin, som på flera områden skulle sätta sina spår i Västerås:

" Sundin blev snusmalare, ty denna gren av fabrikationen var den, som han företrädesvis lade an på och som framdeles skapade åt honom hans förmögenhet. Hans cigarrer åtnjöto kanske mindre anseende, men snuset desto större. Den tiden hade de olika snusfabrikanterna i mellansverige en var sitt särskilda försäljningsdistrikt. Sundin hade hade lagt Dalarna och Norrland under sitt envälde, och han härskade där huvudsakligast genom sitt "matsnus", som fraktades i sina välkände kaggar, dels landsvägen till Dalarna, dels sjöledes till Norrland. Detta snus blev en guldgruva och tillförde Sundin en rätt stor förmögenhet. Därav delade han med sig redan under sin livstid på flera sätt…

Sundin var en man med vidsträckta vyer, som bar på en mängd planer, vilka väl icke alla kommo till utförande, men som kretsade omkring naturens skönhet, det samhälles välfärd, där han hade sin verkningskrets, och enkannerligen syftade åt lidande medmänniskors hjälp, ej blott för ögonblicket, men för en oöverskådlig framtid..." (Herman Uddén: "Västerås Stad under femtio år 1875-1925.")

En ny skola

Merkantilismens näringspolitik avsatte alltså inga stora spår i Västerås. I Sverige blev den överhuvudtaget mera tvångströja än stimulans. Men liberala idéer hade börjat göra sig gällande, inte enbart i näringslivet. Redan under 1700-talet kan man skönja en ny epok för skolan. Samhällsnyttan och det praktiskt användbara, dvs natur- och samhällsvetenskap börjar bli intressant.

Men prästutbildningen dominerade alltjämt gymnasiet, och den reala bildningen skulle komma i fokus först i 1800-talets skolpolitik. 1700-talet kom därför att präglas av en flykt från den offentliga undervisningen till privat- och informatorsundervisning, eller med andra ord en flykt från det kyrkligt-humanistiska bildningsidealet till ett borgerligt. I 1807 års skolordning börjar man anpassa sig till det nya utbildningsbehovet.

Men det fanns en skuggsida. Västerås var alltjämt främst "det handlande borgerskapets stad" där man huvudsakligen levde på handeln med Stockholm och Bergslagen. En liten social elit och en passiv akademikerkår kunde inte stå emot det borgerliga inflytandet på samhällslivet och utbildningen, som mer och mer kom att fokusera på samhällsnyttan. Man levde överdådigt, men högre kulturella intressen var det sämre med. 1832 klagade en insändare i Vestmanlands Läns Tidning över det andefattiga umgängeslivet i staden. (Det fanns givetvis undantag, som familjen Hülphers, prosten Munktell.)

1850 kom sammanslagningen av skolsystemets delar till det högre elementarläroverket, bestående av en klassisk linje och en reallinje. Nu var skolans uppgift att dels ge nödvändiga medborgerliga kunskaper, dels kvalificera för universitetsstudier. Stiftshögskolan i Västerås hade upphört.

På tröskeln till industristaden

I Europa hade den industriella revolutionen pågått sedan början av 1800-talet, och nu vid seklets mitt nådde den Sverige. Det hade börjat i England med mekanisering av textilindustrin, med ångmaskiner och vattenturbiner som drivkraft, och industrisamhället skulle snabbt bli ett faktum även i Sverige. Ökad produktivitet i jordbruket frigjorde arbetskraft, samtidigt som kapital ersatte arbete inom industrin. Teknik och vetenskap främjade utveckling av produkter och produktionsmetoder, och skolsystemet var berett att anpassa sig till den nya utmaningen.

Några decennier senare hade de stora industriföretag som skulle komma att prägla Västerås under 1900-talet etablerats. En utlösande faktor var öppnandet av den nya järnvägen mellan Stockholm och Bergslagen via Västerås 1876, och vid samma tid hade Västerås Mekaniska Verkstad växt upp på området söder om järnvägsstationen, grundad och ledd av Oscar Fredrik Wijkman, tillika stadens mäktige kommunalman och "Gud Fader" kallad. Verkstaden tillverkade främst lantbruksmaskiner. I övrigt tycktes det ännu inte vara något intresse hos annan tillverkningsindustri att i större skala etablera sig i den gamla residensstaden.

Vad var det som fattades? Avsaknaden av betydande vattenkraft var nog en bidragande faktor.(Herman Uddén: "Västerås Stad under femtio år 1875-1925.") Svartåns små vattenfall hade länge utnyttjats, men vart och ett för sig var de obetydliga. Ett räckte dock rikligen till att driva Wickholms Kvarn mitt emot Fiskartorget, och skulle efter kvarnens nedläggning på 1880-talet komma att spela en icke oväsentlig roll för det fortsatta händelseförloppet!

Vid Wijkmans verkstad hade år 1890 den första elektriska installationen för industriändamål utförts av firman Wenström & Granström med rötter i Örebro och Arboga. Wijkman var väl medveten om elektricitetens fördelar och gick till aktion för att få planerna på den aktuella sammanslagningen av Wenström & Granström med Ludvig Fredholms Elektriska Aktiebolag i Stockholm att utmynna i etablering av ett nytt elektrotekniskt företag i Västerås. Det blev konkurrens med Örebro och Arboga - en historia som är väl dokumenterad i andra sammanhang.)

Det är onekligen en poäng, att när det framtida Asea placerades i Västerås, då skedde det bl a tack vare Svartåns lilla fall nedströms Storbron, som kunde säkra tillförseln av ungefär 100 hk elektrisk kraft, sedan Wickholms Kvarn nedlagts och vattenfallet flyttats hundra meter nedströms. 1898 sålde Wijkman, då Aseas styrelseordförande, sin mekaniska verkstad till Asea.

Men att avsluta berättelsen här, med bilden av en stad som står inför sin industriella storhetstid, men har förlorat sin själ, vore inte rätt. Vi låter landssekreteraren Herman Uddén komma till tals igen. När han lämnar Västerås 1925 skriver han om stiftsstaden under sina 50 tjänsteår. Han prisar den första anblicken av staden, som den upplevs när man närmar sig - från sjösidan, på landsvägen eller med järnvägen - Nicodemus Tessins tornspira på Domkyrkan:

"Hon synes över fjärden, hon varskor färdemannen redan på avstånd över skogstopparna. Hon synes mig mera än andra kyrktorn ägnad att lyfta människotanken uppåt. . . . Det hjälper inte, att storindustrin i vår stad rest sina 12 väldiga skorstenar, och dess förvaltningsbyggnad sitt onekligen mäktiga klocktorn, som i dubbel mening visar vad tiden lider, eller att samhället självt i borggårds-vinkeln av sitt präktiga hotell också velat med ett massivt torn förhärliga samfärdslivets krav. Tessins tornspira överträffas inte dess bättre av allt det där. Hon betecknar det andliga livets övermakt över allt det jordbundna, och hon varslar på långt håll den färdande, att han nalkas en andelivets och bildningens härd."


Berättelsen bygger främst på följande källor:

      - Gottfrid Kallstenius: "Camenæ Aronsienses", festskrift vid Rudbeckianska Gymnasiets 300-årsjubileum 1923.
                  Den ger en detaljerad bild av skolans utveckling från kyrklig till borgerlig angelägenhet.

      - Sigvard Montelius: "Metropol i Mälardalen. Västerås ekonomiska historia 1620-1860."
                  Behandlar utvecklingen från handel och hantverk via merkantilism till industrialism.

      - Herman Uddén: "Västerås Stad under femtio år 1875-1925."
                  En landssekreterares observationer av Västerås utveckling.

      - Åke Åberg: "Västerås från Kellgren till Onkel Adam". (Onkel Adam - pseud. för C.A.Wetterbergh)
                  Behandlar kulturlivet (främst det litterära) i Västerås under 1800-talet.

      - "Från Wennström till Amtrak - Profiler och händelser ur Aseas historia."
                  Jubileumsskrift vid Aseas 100-årsjubileum 1983.

      - Sven Olsson: "Parlament i Aros" (1953)
                  Från stadsfullmäktiges sammanträden.